Bakar!

Funderingar

Alltså. På de flesta tidiningssajter (i alla fall expressen, aftonbladet mm) så står det om hur XXX har gått ner 20 kg på bara 5 veckor. Och hur man ska göra för att lyckas med det. Och hur den personen hyllas!

Så fort det är någon, (exvis Anna Fernette, Aftonbladet & Olga Rönnberg, Mama) som ansågs smal innan men nu tränat kroppen stark, så är det oerhört frånstötande? Det diskuteras huruvida Anna har anorexi, att hon stressar andra nyblivna mammor osv osv osv.

Min reflektion då; om man har en sådan övervikt på 20 kg, så bör det rent teoretiskt inte vara så svårt att gå ner? Om man ger sig f*n på det alltså. Rätta till kosten, börja träna. Det behöver ju inte ens vara toksvettiga gympass flera gånger i veckan, utan starta med promenader för att få igång flåset. Kanske generaliserar jag nu, men det kan inte vara så väldans svårt. Det svåra är väl i så fall att ta beslutet och ha orken att lägga om sitt liv gissar jag. Varför anses det bättre än att man vill stärka kroppen trots att man redan råkar vara smal?

Summan av det jag just skrivit är, som i alla andra fall; vi är så himla olika. En del behöver gå ner 20 kg. En del behöver bli starkare. En del behöver fördela om vikten. En del behöver gå upp i vikt. Osv osv osv. Varför måste vi (ni, andra ;) ) alltid bli så provocerade? Osäkerhet? Sneglande på andra? Avundsjuka? Ja vad vet jag...

&

det där med att man ALLTID ser muppig ut i spegeln hos frisören...

Påsklyx

I bröllopspresent fick vi presentkort på Hovs Hallar. Nu är det bokat, skärtorsdag till långfredag. Lyxpaket med 3-rätters samt övernattning med havsutsikt.

Inte dumt. Inte dumt alls...

Trevligt sällskap!

Kväller!

Myskväll med Jenny & Camilla. Samt lille lille Nils såklart. Te & scones, oslagbart på något sätt!

Ens hemstad.

Igår hittade jag ett blogginlägg på Expressen. Alltså här är jag ju uppvuxen. Inte i något frikyrkligt eller extremkristet hem. Mina föräldrar är ju från Helsingborg och gjorde ett 30-årigt gästspel i Sävsjö pga jobb.

Jag kan inte riktigt bestämma mig om texten. En viss del av mig tycker ju att ja, så här var det. Inte för att det "drabbade" mig nämnvärt. De jag umgicks med tillhörde inte frikyrkor eller sekterna. En del av mig blir lite lite ledsen... Det är ju liksom min barndomsstad. Där jag är uppväxt. Där man har haft sin stora trygghet. Där man cyklat till Konsum och handlat glass. Många av mina nära vänners föräldrar bor liksom kvar. Känslan är alltså lätt dubbel.

Men vad jag förstår, när jag talar med dem som bor kvar, är att det har eskalerat. Med skolor som drivs av frikyrkor och sekter. Men samtidigt har jag svårt att se att denna barndomsstad skulle ha en sådan stämpel...

Sanningsenlig.

Okej. Visst, en del förmildrande omständigheter kanske... Men ändå. Nu är det slut på sockerintaget på ett tag! Jag mår ju inte alls bra av det! Ligger på soffan med magont när jag kommer hem från jobbet. Fullständigt värdelöst! Måste ha annat att tugga på på jobbet. Nötter, bananer, apelsiner. Men inte smågodis. Så. Bestämt.

Skickat från min iPhone

Lingonbröd.

Ett halvt kilo räkor...

Höna?

Jag kan ju ändå tycka detta är lite coolt.

Under V då alltså.